idag är jag "sjuk".
skola, skola, skola. du är jobbiiiiig.
imorn är det svenska nationellt, det stora, lååånga provet. jag längtar inte dit. det är även balträning imorn. dom lyckas som vanligt få två tråkiga grejer på samma dag.
och jag dör på att nått hjärnskadat miffo bestämt att jag ska springa 7000 meter på tiomila i helgen! jag har ju för fan inte tränat sen jerusalems förstörelse, varför i hela helvetet måste jag springa så sjukt jävla långt? "ja men det FANNS ju inga andra banlängder, amanda, förutom 4500 meter rakt och den ska KARIN springa" - nä men då SKITER jag fullständigt i den där jävla tävlingen! jag vill inte ha mitt självförtroende nertryckt i skolsulorna igen, som man ALLTID får när alla överskattar en och man själv vet att man inte klarar det och man sedan gör ett dåligt lopp och alla frågar vad det var som hände. det hände ingenting, jag är bara jävligt dålig nuförtiden och jag pallar inte springa så mycket & långt! FATTA det. varför anmälde jag mig? :( jag grät verkligen igår när jag läste att det var så långt. jag får panik av tanken på att jag kommer bli så jävla trött, förstöra för laget och få mina panikattacker i skogen. jag VET att det kommer att hända. det blir ju alltid så. varför skulle det inte bli så den här gången?
och pappa blir alltid så besviken..
han vill att jag ska vara bra fortfarande och blir sur när jag bryter.
men vad fan tror han!? såklart jag OCKSÅ vill vara bra fortfarande!!!!!!!
men jag har ju inget tålamod, jag orkar inte träna, jag har ingen som hjälper mig med träningen. hur ska jag då kunna bli bra!?
jag dööööööööööööööööööööör.
it's heavy, it's on my mind
say you feel just find
racking and stacking your lines
i said calm down dearest
|
