Det var så det började. Med hjärtat bultande i bröstet och med all brusande vilja pressande mot huden, sprang han i sitt huvud mot den osynliga gräns som går mellan vänskap och det där vi kallar för lite mer än bara vän. Egentligen trodde han inte att det skulle bli ett lyckligt slut, han trodde inte på lyckliga slut överhuvudtaget. Vad är förresten ett slut? Ett stopp, där man ger upp. En skiljelinje. Ett fult ord på engelska. Oavsett vilket, trodde han inte att det skulle sluta väl.
Faktum är att det inte slutade alls. Efter att ha spenderat den första minuten med att enbart befinna sig i det tomrum av tankar som bara uppstår under en kyss, andades han för första gången som mer än bara vän in ett djupt andetag. Det gjorde hon också. Tillsammans, i synkroniserad andning och puls, fortsatte de framåt. Ett litet steg i taget.
jag kopierade det från mattias blogg. han skriver så underbart och fint. åh, jag älskar honom. |
