hildurunderstreckwow

Det är inte så många som läser mina dagböcker nu på lovet. Jag är dock fast besluten att fortsätta skriva, eftersom dom är roliga att spara sen. Igår bestämdes det att det är för långt mellan Alfta och Linghem. Några tårar fälldes och sedan kom jag på andra tankar. Det är en kvinna som gått bort sig i skogen där vi ska träna nu i veckan på USM-lägret! Filips föräldrar hade gått skallgång igår, utan resultat. Hon var visst runt 30 och hade en hjärna som en ettårings. Jag vet jag vet, hon är inte farlig, men jag tycker ändå att man skrämmer upp sig själv! Jag berättade det här för pappa förut, han sa att hon kanske ligger under ett träd eller så har hon fastnat med foten nånstans eller nått.
”Vad ska jag göra om jag stöter på henne då? Ta med henne till stugan och sedan rínga polisen eller pricka in stället på kartan, be henne ligga kvar och sedan springa och ringa polis?” undrade jag.
”Hon är väl död.” svarade pappa. Usch, hu, fy, hjälp!
Pappa och dom gick skallgång förra året när det var en förståndshandikappad som gått vilse i Prästtomta. Det dumma var att han blev skrämd av att dom ropade på honom, han fick väl för sig att det var älvor eller nåt annat skogsväsen, så han gömde sig. Men jaja. Det ska nog funka att träna ändå, vi ska på träningstävling på tisadag! Jihuu!

Förresten har jag sovit i sovsäck inatt. Kom upp klockan elva igår och kom på att jag inte bäddat sängen. Mamma hade ju nästan somnat, så jag kunde inte hålla på och byta sängkläder ifall hon skulle vakna. Hon har inte sovit på över ett dygn, så nog behöver hon sömnen allt. Jag fick hämta en sovsäck i källaren och lägga den på sängen, och det funkade ju det också, det är bara det, att jag inte vill ha det såhär!

Det var den dagliga inblicken i unga fröken Alméns liv. Tack och adjö, på återseende!