hildurunderstreckwow

Gooodeftermiddag. Idag vet jag inte vad jag ska skriva. Men svenskalärarinnan bad mig och Stina stanna efter lektionen idag. Så vi fick tala ut om allt vi störde oss på hos henne, och hon om allt hon störde sig på hos oss, och det var ganska bra tycker jag. Jag tycker inte lika illa om Emma längre. Inte riktigt, haha. Nej, men det var faktiskt bra. Och hon är inte mer än människa hon heller, jag har varit riktigt taskig flera gånger. MEN det har hon också! (Så att ni inte bara sitter och tycker synd om henne, menar jag :P)

Jo, som ni kanske förstår med tanke på rubriken så lyssnar jag på den något långtråkiga låten Drop It Like It's Hot. Olas jävla musik på datorn. Jag ska med ens byta. Nu satte jag på Blur - Girls and Boys. Mycket bättre! :) Jag läste på http://www.rockguiden.se att Blur var ett band i riktig Rock n’ Roll-anda. Så det så!:) Lika mycket som Neil Young och Elvis.

VILKET påminner mig om att jag ska redovisa om Elvis Presley på onsdag, och på engelska till på köpet. Goosh. Fast det är ganska intressant, vet ni att det var fler som tittade på Elvis’ liveframträdande ”Aloha from Hawaii” än det var som såg TV-sändningen av Neil Armstrongs första steg på månen? Den killen var skapligt stor, -Elvis alltså.

AAAAAJ jag skar mig på ett papper! Jägarns vad småsår kan svida ibland.

Det var pepparkakor i dag i skolan ju! Hjärtpepparkakor bara MÅSTE man ju knacka på för att försöka få tre bitar. (Man får bara knacka EN gång, och är pepparkakan trasig gills det inte!!) Får man tre bitar får man ju önska sig något!:) Hela vårt bord ägnade sig åt det. Cissi lyckades aldrig, och när hon väl gjorde det glömde hon önska sig nåt innan hon stoppade pepparkakan i munnen. Eva lyckades två gånger på raken, men hon råkade säga högt vad hon önskade sig och då gills det ju inte. Det var så roligt innan nån skulle knacka! Hela bordet stannade liksom upp, fäste blicken på den pepparkakan som skulle knackas sönder, och efter att det hela skett jublade alla av glädje eller skrek av sorg. Tillsist kom det en hel drös med lärare som sa till oss att om alla skulle skrika sådär skulle det inte vara så bra för öronen, men när Eva visade dom den fjärde lilla rackarns biten som gjort att vi blev så ledsna och därför var tvugna att skrika, kände lärarna genast medlidsamhet och bad om ursäkt och pallrade sig skamset iväg. En av dom sa ”Det är det lilla som förändrar” innan han stack svansen mellan benen och lommade tillbaka till de reserverade lärarborden. Jag har önskat mig mycket idag, men jag säger inte vad, för då går det inte i uppfyllelse.

Jaaja. Imorrn är det klasskampen, jag är andrahandspresenterare. Det innebär alltså, att om Erik - som egentligen ska presentera klassens bidrag - mot all förmodan skulle vara sjuk, så är det mitt jobb att göra det. Hoppas, hoppas, hoppas Erik är sjuk! :P

NU SKA JAG SLUTA. Om det är någon som läst hela dagboken kan den gärna skicka ett gästboksinlägg till mig, det vore trevligt.

Adios Amigos.